Idag gick vi vilse...

Idag skulle jag och Kingston ut på en hyfsad långpromenad, som dock blev något längre eftersom vi råkade gå lite vilse... Vet inte riktigt vad som hände, men det är ju inte första gången...(utan andra...)... Sist var det dock vinter och det var jag och Paso, så det kändes lite värre eftersom Paso var gammal och inte orkade gå så långt som det till slut blev. Idag gick vi dock rakt ut i terrängen, som vi brukar, men på något sätt blev vi förvirrade... Det kan ha att göra med att Kingston sprang bort mot en älg och att jag blev lite förvirrad när jag kallat in honom och fått ordning på situationen. Han sprang inte ända fram utan hörde på min röst att det inte var läge för några dumheter. Dessutom tror jag att han blev lite rädd när han närmade sig älgen... Ungefär samtidigt ringde Johan och jag gick lite planlöst samtidigt som jag pratade med honom för att sedan upptäcka när jag lagt på att jag inte var hundra på var vi var. Första minuterna var det väl okej, men efter ett tag blev det lite frustrerande. Det är ju ingen liten skog om man säger så. Tog dock upp min iPhone för att se var vi befann oss i förhållande till sjön och sen fick vi börja gå åt rätt håll. Började fundera på om Johan och Stina skulle behöva komma och spåra upp oss, men plötsligt hamnade vi rätt. Tur! Kingston var helt slut när vi väl kom hem och efter att han ätit så somnade han direkt. Allt var nog älgens fel...

/Linda

Perfekt fredag tycker hundarna som börjar bli lite gråa...!!!

Idag blev det långpromenad rakt in i blåbärsskogen med Johan, Kingston och Stina. Soligt och helt underbart höstväder. Kingston och Stina lekte med pinnar och sprang omkring lösa hur lyckliga som helst. Ibland blev de lite ovänner om någon speciellt värdefull pinne, men de löste det bra själva. Vi passade på att fota lite. Undrar hur mycket bilder vi egentligen har på hundarna...?! När vi tittade på bilderna efteråt kom vi på att både Stina och Kingston är betydligt gråare om nosarna än vad de var för bara något år sedan. Gulligt, men också en påminnelse om att hundar sällan blir så där nittio år... Kingston fyllde ju fem i augusti i år och Sina blir fem nästa år i april. De är alltså inte så gamla, men lite smågråa ändå. Charmigt!!! Nu har vi just varit på en andra promenad, dock något kortare än den i förmiddags, så de sover gott båda två.

/Linda

Novemberpromenad!

Idag var jag och lillgrisen ute på en skogspromenad, ungefär som vi är varje dag. Till vår stora lycka mötte vi inga älgar. Det mest spännande vi mötte var en granne till oss. Det tyckte i alla fall Kingston var oerhört intressant. Väl i skogen var Kingston på sitt bästa humör! Stina och Johan fick inte följa med för de hade jobbat natt, så vi kunde busa helt för oss själva. Kingston lekte också en av sina bästa lekar som går ut på att han ska få med sig pinnar, som inte är några pinnat utan ofta omkullblåsta träd och kraftiga grenar. Han brukar stå och dra ett tag, hoppa lite, ibland morra för att sedan attackera nästa pinne(läs träd). Det är väldigt kul att betrakta detta spektakel, även om jag ibland undrar över varför han aldrig lär sig att vissa saker fungerar inte. Vi hade i alla fall en grym promenad i bra höstväder. Jag hade lite premiär för ordentlig mössa och vantar, men det hade kanske inte behövts egentligen. Lägger ut några kort från dagens skogsäventyr!

/Linda

Kingston som enda hanhunden i huset!

Kingstons liv förändrades ju en del när vi tog bort Paso, snart 14 år gammal! Kingston och Paso var kompisar fram tills att Stina flyttade in hos oss och stökade till det. Paso blev tuff mot Kingston och Kingston, som inte tar någon skit ens från äldre hundar, försökte sticka upp. Det gick ju inte så bra och Kingston lärde sig att Paso var nummer ett. När han var borta blev det lite jobbigt ett tag. Kingston skulle plötsligt försöka bossa lite över Stina, speciellt om hon kom fram när Kingston satt med mig eller Johan. Det fick han ju lägga av med och det gjorde han också ganska direkt. När Stina löpte i år var det ju första gången han var ensam hane och från att tidigare ha ignorerat Stina under löpperioder (och gäspat och tittat åt ett annat håll så fort han såg Paso...) så var han nu "herre på täppan". Han försökte sig till och med på att yla efter henne några gånger när hon gick till jobbet. När vi var i Budapest hade vi dem på hundpensionat och just de dagarna var hon i höglöp och Kingston var helt knäckt!

Det har nog tagit lite tid för Kingston att vänja sig vid att de är två hundar och att han ändå inte får bestämma. Ha! Ha! Stina är ju lite yngre, men tik och hundra gånger snabbare än Kingston. Dock har hon vett till att inte gå fram till Kingston när han får mat. Han vaktar inte mot människor, men Stina får inte gå och stryka runt honom, vilket hon ju också lärt sig att inte göra. Det är ju skönt att vi bestämmer över dem båda:-), men det är också spännande att följa hur en "flock" förändras när en individ försvinner. Två hundar är ändå perfekt antal hundar. Tre är för mycket helt enkelt, även om jag saknar Paso ibland. Han var så gammal och klok och hittade aldrig på några hyss. Han kunde vara lös var som helst och han var mest intresserad av mig och Johan och att bara vara med. Stina och Kingston har betydligt mer motor och visst är det jättekul, men ibland slår all energi över. Det är tur att Stina jobbar och att de båda är vana vid mycket träning, både fysiskt och mentalt. Men tre hundar blir det aldrig igen...

/Linda